Den svenska och nordiska effektbalansen blir successivt allt mer ansträngd i bemärkelsen att marginalen mellan tillgänglig kapacitet och toppeffekt krymper. I princip kan detta lösas på två olika sätt. Antingen tillförs ytterligare kapacitet till systemet, eller så genomförs åtgärder för att minska toppeffekten. Det senare innebär att kundernas efterfrågan i högre grad måste svara på signaler om kortsiktig knapphet i systemet.
Ofta tänker man på problemet med effektreserver som ett investeringsproblem där frågan blir: Vem ska investera i effektreserver som enbart används några få timmar och kanske bara vart tionde år? Osäkerheten kring denna typ av investeringar är mycket stor, både vad gäller när kapaciteten kommer till användning och vilket pris som ägarna då kommer att erhålla för produktionen. Detta minskar sannolikheten för att privata vinstmaximerande aktörer kommer att vara villiga att ta risken och genomföra sådana investeringar.
Det kan leda till slutsatsen antingen att det krävs någon form av extrabetalning för effekt, eller att effektreserver är något som marknaden inte kan ges ansvar för. En pågående diskussion handlar om man på elmarknader behöver särskilda kapacitetsbetalningar, eller om det är tillräckligt med att prissätta den primära produkten. På de flesta marknader räcker det sistnämnda. Utbud och efterfrågan på spotmarknaden balanserar och bestämmer marknadspriset. Kapacitet kommer in så länge detta är lönsamt i förväntan. De flesta elmarknader har dock ett uppenbart marknadsmisslyckande i det faktum att det saknas en fungerande efterfrågesida. Det främsta skälet till detta är att prisresponsen är liten helt enkelt på grund av att prissignalerna inte når fram till en stor del av kunderna. I tillägg är det vanligt med problem med marknadsmakt, särskilt vid topplastsituationer.
Enkelt uttryckt innebär detta att man står inför ett val mellan att få in en reell efterfrågesida på marknaden, eller att tillgripa någon form av administrativa ingrepp.
Denna rapport syftar till att belysa möjliga affärsmodeller för ökad efterfrågeflexibilitet. Syftet är att studera vilka möjligheter, incitament och hinder det finns för att få olika aktörer att bidra till detta, samt att föreslå modeller som kan implementeras.